Vad odlar man i en varmbänk?
Idag läste jag en fråga om vad man kan odla i en varmbänk.
Eftersom jag har ett ganska lång inlägg från 2016 kommer det här i repris med ett litet tillägg:
Idén med varmbänk är ju att få fram plantor/grönsaker tidigare än vad som är möjligt på friland. En annan fördel med den är att man tidigt på vårvintern kan odla sådant som går i blom under dagar med längre dagsljus, alltså när odlingssäsongen startat på friland.
Så ta vara på chansen och så inte bara sallat utan även spenat, asiatiska bladgrönsaker och liknande kålsläktingar.
Här kommer så inlägget från 26:e april 2016, men en hel massa förslag på vad du kan odla.
Glöm inte heller rädisor och majrovor. Morötterna slopar jag numera, de växer för långsamt!
April 2016:
Nu njuter vi av de mest fantastiska bladblandningar från varmbänken.
Allt är så där stort, grönt och frodigt utan att ha tappat sin fräschör.
Vad kan man då odla i varmbänken på våren?
Vi börjar med de milda, lite vanligare bladen:
Här är tre sorter sallat, Lingua di Canarino, Red Salad Bowl och Ricciolina da Taglio. Tre plocksallater med god bladskörd. Bäst gillar jag den ekbladsliknande Linguan till vänster i bild.
Två andra sallater i min bänk, Barba dei Frati och Cressonnette marocaine (ej i bild) liknar Linguan så mycket att jag inte kan se skillnad med blotta ögat. Det skulle vara intressant att veta om de är släkt eller rent av namnvarianter på samma sort. Växer bra gör de alla tre och är milda och fina utan beska.
Bilderna är tagna i skenet av växthuslamporna, därav den gula tonen.
Ni får använda fantasin för att få rätt färg.
Fler milda blad ni känner igen har vi här. Nedan syns vanlig Mizuna, en flikbladig asiatisk kålväxt som, liksom de olika spenatsorterna på de andra två bilderna, växer bäst på våren. Som ni ser på mittenbilden går spenat gärna upp i blom när dagarna blir längre och det påskyndas troligen av att jag har haft extrabelysning i växthuset.
Alla dessa är också helt milda i smaken och funkar bra som bas i en sallad.
Tre andra milda blad är mörkgrön Misome nedan till vänster, svartkålen i mitten (jo den funkar bra att äta rå när den är ung) och till höger strandkämpen, som är släkt med grobladet.
Alla har en egen smak, men utan att sticka ut för mycket.
Det sista milda bladet jag vill visa är en lite ovanligare salladsgröda, nämligen etiopisk kål, som också kallas Texcel Greens. Den växer snabbt och blir hög, man får plocka blad allt eftersom innan den går i blom.
Sen går vi över på de med lite sting i. Jag har ordnat dem efter hur jag upplever styrkan i dem.
Först vanlig ettårig rucola, salladsrucola. Den säljs inte lika ofta i affären som den fleråriga, och är betydligt mildare och ger större skörd.
I mitten är en bild på senapssarepta, kallas ofta mustard på engelska, och bredvid den en bladrädisa. Båda har sting, sareptan mer än rädisan.
Trea i serien är en bild på grekisk krasse. Den har en utpräglad krassesmak och jag tycker den är starkare än annan krasse jag smakat. Den var en nyhet i bänken i år så jag vet inte hur länge jag får blad på den. Blomstänglar har redan dykt upp.
Till höger syns årets värsting, wasabirucolan, med en tydlig eftersmak av wasabi. Den gick tyvärr snabbt i blom, men jag skall så nya omgångar och se hur den reagerar på dagsljuset. Troligen ger den ingen större bladskörd förrän vid höstsådd igen.
Till sist har vi ljusgröna vackra mangolden Lucullus och en ljusgrön målla, båda med en snäll beska. En alldeles ny bekantskap för mig får avsluta bladkavalkaden, det är en algersallat, Fedia cornucopia. Bladen har en mild smak med lätt beska. Jag vet inte mycket om hur den skall odlas så det skall bli kul att följa den. Kan se att den kommer att blomma om inte alltför lång tid. Återstår att se om den gillar att höstodlas också.
Att gå en sakta vandring längs bänken och knipa ett par blad av var sort ger en perfekt blandning på salladen, lite olivolja och salt är allt som behövs till.
Många av dessa sorter är dagslängdskänsliga och det hade inte varit stor idé att så dem på friland på våren. De hade gått i blom nästan direkt. I varmbänken däremot hinner de ge en tillräcklig skörd innan.
Efter all denna bladskörd tar vi en bänkodlarpaus och äter av det som växer ute i kökslandet istället, sallat, cikoria och mangold. Lite sandsenap, den perenna rucolan, finns också alltid i det gamla kallväxthuset. Till eftersommaren är det sen dags att så ny omgång av blad till kallbänken, för att kunna fortsätta skörda färska blad länge, länge i höst.
Hur vi byggde bänken finna att läsa i andra inlägg taggade varmbänk!
God odling!
Anette
Eftersom jag har ett ganska lång inlägg från 2016 kommer det här i repris med ett litet tillägg:
Idén med varmbänk är ju att få fram plantor/grönsaker tidigare än vad som är möjligt på friland. En annan fördel med den är att man tidigt på vårvintern kan odla sådant som går i blom under dagar med längre dagsljus, alltså när odlingssäsongen startat på friland.
Så ta vara på chansen och så inte bara sallat utan även spenat, asiatiska bladgrönsaker och liknande kålsläktingar.
Här kommer så inlägget från 26:e april 2016, men en hel massa förslag på vad du kan odla.
Glöm inte heller rädisor och majrovor. Morötterna slopar jag numera, de växer för långsamt!
April 2016:
Nu njuter vi av de mest fantastiska bladblandningar från varmbänken.
Allt är så där stort, grönt och frodigt utan att ha tappat sin fräschör.
Vad kan man då odla i varmbänken på våren?
Vi börjar med de milda, lite vanligare bladen:
Här är tre sorter sallat, Lingua di Canarino, Red Salad Bowl och Ricciolina da Taglio. Tre plocksallater med god bladskörd. Bäst gillar jag den ekbladsliknande Linguan till vänster i bild.
Två andra sallater i min bänk, Barba dei Frati och Cressonnette marocaine (ej i bild) liknar Linguan så mycket att jag inte kan se skillnad med blotta ögat. Det skulle vara intressant att veta om de är släkt eller rent av namnvarianter på samma sort. Växer bra gör de alla tre och är milda och fina utan beska.
Bilderna är tagna i skenet av växthuslamporna, därav den gula tonen.
Ni får använda fantasin för att få rätt färg.
Alla dessa är också helt milda i smaken och funkar bra som bas i en sallad.
Alla har en egen smak, men utan att sticka ut för mycket.
Det sista milda bladet jag vill visa är en lite ovanligare salladsgröda, nämligen etiopisk kål, som också kallas Texcel Greens. Den växer snabbt och blir hög, man får plocka blad allt eftersom innan den går i blom.
Först vanlig ettårig rucola, salladsrucola. Den säljs inte lika ofta i affären som den fleråriga, och är betydligt mildare och ger större skörd.
I mitten är en bild på senapssarepta, kallas ofta mustard på engelska, och bredvid den en bladrädisa. Båda har sting, sareptan mer än rädisan.
Trea i serien är en bild på grekisk krasse. Den har en utpräglad krassesmak och jag tycker den är starkare än annan krasse jag smakat. Den var en nyhet i bänken i år så jag vet inte hur länge jag får blad på den. Blomstänglar har redan dykt upp.
Till höger syns årets värsting, wasabirucolan, med en tydlig eftersmak av wasabi. Den gick tyvärr snabbt i blom, men jag skall så nya omgångar och se hur den reagerar på dagsljuset. Troligen ger den ingen större bladskörd förrän vid höstsådd igen.
För att komplettera de lite peppriga smakerna är det gott med lite beska blad också. Mest volym ger olika bladcikorior, här på bilden tre olika sorter med Spadona i mitten. Den är mest lättplockad eftersom den växer mer upprätt.
Till sist har vi ljusgröna vackra mangolden Lucullus och en ljusgrön målla, båda med en snäll beska. En alldeles ny bekantskap för mig får avsluta bladkavalkaden, det är en algersallat, Fedia cornucopia. Bladen har en mild smak med lätt beska. Jag vet inte mycket om hur den skall odlas så det skall bli kul att följa den. Kan se att den kommer att blomma om inte alltför lång tid. Återstår att se om den gillar att höstodlas också.
Att gå en sakta vandring längs bänken och knipa ett par blad av var sort ger en perfekt blandning på salladen, lite olivolja och salt är allt som behövs till.
Många av dessa sorter är dagslängdskänsliga och det hade inte varit stor idé att så dem på friland på våren. De hade gått i blom nästan direkt. I varmbänken däremot hinner de ge en tillräcklig skörd innan.
Efter all denna bladskörd tar vi en bänkodlarpaus och äter av det som växer ute i kökslandet istället, sallat, cikoria och mangold. Lite sandsenap, den perenna rucolan, finns också alltid i det gamla kallväxthuset. Till eftersommaren är det sen dags att så ny omgång av blad till kallbänken, för att kunna fortsätta skörda färska blad länge, länge i höst.
Hur vi byggde bänken finna att läsa i andra inlägg taggade varmbänk!
God odling!
Anette
Kommentarer